Om ni följer oss på facebook vet ni redan att 977 Karin och lillkalven Niklas har flyttat hit. Karin är en ekologisk mjölkko från en bonde i närheten, och hon har fått en adoptivson med sig hit. Tanken är att hon ska ge Niklas all den mjölk han behöver, och överskottet går till oss.

Som vi längtat efter att ha egen mjölkko igen! Tokar, kan man tycka, det är ju så lätt att köpa i paket i affären. Men då har man inte haft en egen ko hemma, för det är så mycket mer än mjölken. Att få höra henne idissla, känna hennes varma flank mot kinden när man mjölkar, att få ta del av det rika hon ger. Med en så rar ko som 977 Karin är det helt enkelt ljuvligt att samarbeta, även om hon såklart producerar en hel del dynga. Kor gör ju det. (Vår förra mjölkko var en ganska hetlevrad rödkulla. Inte alltid ljuvligt eller smärtfritt, kan man säga.)

Just nu står Karin inne i ladan med Niklas för att vänja sig vid oss och upprätthålla en karantän mot de andra nötterna. Vi hade först tänkt att de skulle gå ute i en egen hage, men Niklas fattade inte alls vad staket var och for all världens väg. Adoptivmamman Karin blev alldeles hormonell och brölade runt och försökte få honom att stanna, vilket bara ledde till att han raketade iväg än snabbare. Inte hållbart. Vi får ta det stegvis, det var tydligt det!

(Men det håriga bröstet dådå? Jo, när man handmjölkar känns det schysst att inte ha så hårigt juver, det fastnar lätt i nyporna och är oskönt för kossan. Jag tog helt enkelt en liten trimmer och rakade bort överflödigt hår. Inte alla Karinar som har rakat bröst!)