Sommarens första och största maskinkläckta kycklingflock är något utöver det vanliga. Ingen kan krylla som de! Nog för att de präglas mer på människan när de inte har någon befjädrad mor, men de här är ju helt folktokiga.

De ser ut som minihönor nu, långt ifrån duniga, men de piper fortfarande som fjyttesmå fågelbarn. När man öppnar hönshusdörren kommer de vällande över ens skor och stövlar, piper och pickar och plockar. Kärleksfullt, nyfiket, hysteriskt socialt. De ser lite ut som ett klipp ur en tecknad film, ser ni det framför er?

Någon som inte alls kommer pipande när vi öppnar dörren är guldfasantuppen Eugen. Han är blygheten personifierad. Men vi tycker om honom ändå, han dansar så ljuvligt för sina damer. Och han är en sådan syn att skåda, även i ett dammigt hönshus: Eugen, du är ett färg-geni! Men du fick gärna stå still i två sekunder så kameran hann med att fånga din fulländning…