Pärla har äntligen kalvat, och det visade sig vara en liten Orvar hon burit på i nio månader. Han ser ut som en ljus liten Hereford, och är lika bred som han är lång.

M tyckte att Pärla såg lite knepig ut igår morse. Hon liksom bara stod där, utan att idissla. Visst kan kor glo, men det här var något utöver det vanliga. Lite senare på dagen kom grannarna och sa att Pärla nog höll på med någe, hon hade lagt sig under några träd vid dungen.

Mycket riktigt, där låg och stod hon om vartannat, alldeles tydligt i farten med att kalva. Äntligen!

Efter en stund drog hon sig längre bort under träden, för fåren kom och skulle vrålstirra på henne. Lätt att sympatisera med henne då, vem vill föda med ett gäng illbligande fårskallar precis inpå?

Orvar kom ut som han skulle, och genast for Pärla upp och började slicka honom torr. Han reste sig efter bara någon minut och stolpade till sin mors juver. Gott att se!

I morse hade Orvar följt sin mor till vattentunnan, och där fick hela tjocka (nästan-)släkten ta sig en titt på honom. Och som de tittade! Pärla fick skotta bort fåren när hon tyckte att det var dags att gå, men lelle Orvar verkade inte särskilt bekymrad.

Ikväll har den lille färskingen skuttat och tjongat, långt mer än ett så nytt människobarn kan. Kan man säga. Härligt att se honom och Pärla i hagen!