Fladdermöss har vi sett här om kvällarna, de svirrar hej vilt kring knuten. Men döm om min förvåning när en liten juvenil rackare SKREK under en stövel vid entrén häromdan.

Niba vadå saru? Kronologin i det?! Åkäj, jag ska ta det framifrån. Jag var på väg ut, passerade stövlarna på trappen. Såg att det låg skräp i en av stövlarna, tog upp stöveln och tömde den. Satte ner stöveln Å HÖLL PÅ Å TRILLA BAKLÄNGES! Stöveln skreeek och tjööööt, och nu hade jag väl mosat nåt åh fy vilka skrik!

Jag är veterinär. Jag lagar djur. Jag tar hand om djur som skriker. Men inte den här gången. Jag sträckte mig i alla fall så långt som till dag två på veterinärutbildningen: jag lyfte på stöveln och såg efter vad det var som lät. En fladdermus! Men sen då? Laga den?! Näj, jag hämtade maken.

Jag var lite tagen av hur mycket en så liten sak kunde låta, det var som rena varulvsskränet, fast i falsett. Och hest. Och skrikigt! Men M lät sig inte förskräckas, han fick den lelle på rätt köl med hjälp av en pinne (!) och gick sen iväg med den till ett skyddat ställe.

Skadad var den tydligen inte, inte så värst i alla fall. Eller hade jag utövat healing? Hur som helst slutade den skrika när den sattes på väggen, och lite senare var den borta. Förhoppningsvis har den lärt sig att inte snooza strax intill hälen på våra stövlar nu, men man kan aldrig så noga veta.