M och jag har varit flitiga med den faluröda penseln ett tag, och fått ordning på det gårdsyttre till viss del. Jag målade så långt jag nådde på väggarna, och sen tog M stegar och pallar å allt han kunde hitta. För att nå heeeela väg(g)en upp med penseln.
Än finns många kvadratmeter att fylla med det röda, men det tar sig verkligen! Vi säger det rätt ofta till varann: tänk sån skillnad det blivit, tänk så eländigt det såg ut när vi flyttade hit! Mycket har hänt, och allt har skett med handkraft. Till stor del är det M som röjt och fixat, lagat och fejat. Men även jag (och självklart besökande hjälparbetare ur släkt- och vänkretsen) har ett finger med i det hela, och tillsammans ska vi nog få ordning på rubbet. Men det kommer ta tid.
Ni får i alla fall se en före- och efterbild av snickarboden/bykstugan. Det vita är inte på plats än, som ni ser, men det röda. Och Pärla står på pass, väntar på kvällshavren. Bilderna är tagna olika kvällar, skall tilläggas, hon behövde inte vänta tills vi målat färdigt…
Ja, det är ett evigt slit, men konstigt nog så gillar vi ju det! Att ha sitt eget, det är något visst det 🙂 Citerar en av våra mjölkbönder, som för övrigt fick vårt pris för god djuromsorg i våras: ”Det är ingen idé att stressa, man blir aldrig färdig ändå”. Just det. Så har han ju också lugna kor <3