Det tog lååång tid, men nu har jag äntligen kommit igång med kardandet. Jag fick kardorna i julklapp för flera år sen, först nu är de i full användning. Och det är beroendeframkallande (och till viss del även valkbildande). Baj baj mobilspel, säger jag bara.

Jag började med enklast möjliga: karda ull till ett tovat sittunderlag. Timlönen blev inte hög alls, men det var roligt! Och skönt att sitta ute under äppelträden med kardor och tovning. Passade på att skvätta såpvatten på barn och mormor, och perforera mina frökenfingrar med kardpiggarna en hel massa. Jajja.

Ullen kom från vår bagge Mazarin, han som var uppfödd på bullar å sånt som han hette. Sen kom han till oss och fick gräs och långa romantiska promenader med egna fårdamer. Blev folk av honom, kan man säga. Han hade gått i en yttepyttehage och hade tre ton ull på sig. Den ullen klippte jag och la i en (pappers-)säck, och här är den nu. Under rompen på husbonn i köket. Eller ja, det ser ni ju inte, för han sitter ju på den. Men ni får tro mitt ord.