Tid går tydligen inte att mäta i antalet blogginlägg, i alla fall inte de nedskrivna. Jag har dem ofta i huvudet, men steget till att få dem på pränt är svindlande långt numera.

Våfför det då? Kan det måhända vara en känsla av äsch, av tröttma eller allmänt spring? Mmm, alltihopat sulle jag tro. Men vi är glada ändå, åtminstone en del av tiden. Ibland är vi bara trötta och lessa, men inte i solen. Inte i barnkramar och doft av jord, inte i scillahav eller mjölk-med-nygjord-müsli-känsla. Men visst är det motigt ibland, annars hade jag ju suttit här och småskrivit oftare, det tror jag.

Utanför huset dånar vårt timmer förbi, lastat på muskulösa lastbilars släp. Och M stängslar så svetten lackar, såklart. Vår!