Det finns mycket att skriva om, vet knappt var jag ska börja.

Stjärnhimlen. Så oändlig och tyst och gnistrande idag, med femton minus ute. Den och rimfrost-i-solljus var dagens estetiska höjdpunkter. Slutar aldrig att förundras.

Barn som överlever sin egen förlossning i månaden december. Ve den som ojar sig över att barnen föddes nu och inte om några veckor. Ve! Var istället tacksam över att ett levande barn fötts, och var ödmjuka inför att ännu en liten människa klarade färden ut i ljuset. Det finns (minst) en miljard saker som är värre än att födas levande i december, jag lovar.

Ofödda kungabarn. Jättefint att mellanbarnet Bernadotte är gravid, men det finns inga garantier för henne heller att barnet föds (och lever) i sommar. Jag är så LESS på att man pratar om graviditeter på det sättet, som om ett barn i magen är ett garanterat utanför-magen-barn. Återigen: var tacksamma, ödmjuka, medvetna. Alltför många lär sig den hårda vägen att bebislycka och bebisdrömmar kan gå om intet. Visst unnar jag folk att glädjas åt en graviditet, men att ta den för given – inte ens i närheten av ok.

Låt oss istället fascineras över när det faktiskt går bra och låt oss inte ta välgång för given. Sessan Madde är säkert fullt medveten om odds och risker å allt, jag klandrar inte henne här. Jag klandrar media, jargongen, folk i gemen. Tänk efter vilka ord ni använder om gravideter och ofödda barn (skaffa barn, bebisen kommer i…, vi ska ha barn i …), visa respekt för livet. Nej, jag är ingen abortmotståndare, jag är bara trött på vår allmänna brist på tacksamhet.

SÅH!