Idag lyssnade jag på ett äldre program (tror det var från den 4 augusti i år) ur serien Allvarligt Talat på P1. Lena Andersson svarade på lyssnarnas frågor, och hon gör det bra. Inte bra som i rätt, för det finns nog inga rätta svar på de frågorna. Men bra som i behagligt.

Bland annat pratade hon om värdet i att leva länge. En dam frågade om det verkligen var något att sträva efter, detta att alltid leva så att vi ska få stanna på jorden ännu längre. För den medelålders frågeställaren skulle det bara komma att innebära mer tid på hemmet, såg hon framför sig. Gammal och övergiven, ofta med (hennes ord, inte mina) en nedskiten blöja.

Lena Andersson svarade i korta drag att vi nog ofta vill leva lite till, lite längre. De flesta ser inte sitt fullkornsätande och motionerande som en investering inför ålderdomshemmet, de ser det som att inte behöva gå tidigare från festen.

Intressant tanke, tyckte jag. Att vi hela tiden investerar inför – vadå? Det vet vi ju inte, men vi hoppas att det är något bra. Vi väljer bort kortsiktigt välbehag för att vi vet att vi håller bättre om vi har det lite motigare en stund. Typ motionerar. Eller äter rågbröd istället för kanelkrans. Därmed inte sagt att det behöver vara ett lidande att ha en balans. Rågbröd är ju gott! Och om kanelkrans gör dig lycklig en stund, då är det en bra satsning, alldeles oavsett dess GI-profil.

Vi hoppas att det vi investerar ska ge oss skydd mot dåliga gener, otur och annat vrångt. Vi hoppas att vi ska få ha ett längre braliv, inte ett längre lidande. Vi får inte tänka för mycket, inte börja räkna på det eller läsa statistiken för noga – det vill i alla fall inte hälsokostbranschen. Dessutom: oro är sjukdomsframkallande i sig. Det är inte lätt att vara människa.

Men alldeles oavsett det: Allvarligt Talat är ett behagligt sällskap.