Jag vet, hon ser inte nöjd ut. Hon ser ut som om hon undrar om det (snällasnälla) är okej att hon bär på en tuppfot. Precis innan bilden togs hade hon rejsat järnet med foten i munnen, fram och tillbaka på vallen, fortfortfort. Men när jag hejdade henne för att ta kort trodde hon att något var på tok. Därav blicken.

Men visst får hon leka med tuppfoten, även om det i våra ögon ser en smula… ovant ut. Att foten inte längre sitter på en levande tupp har sina rimliga skäl och naturliga förklaringar. Tupparna var på tok för många och för hårda på (och mot) hönorna, det gick inte att ha dem kvar. Det är överskott på tuppar, de skänks bort till höger och vänster. Så våra fick bli mat till oss, och vi åt dem med respekt.

Men någon finge gärna förklara för mig varför det alltid blir så stor andel tuppar när vi får kycklingar?