Just nu är saker ganska bra. Det är en så ovanlig känsla att det liksom kan kännas så, att livet fungerar. Nog för att det är en liten kamp vi för, sådan är ju den vanliga verkligheten. Kamp mot klockan, mot rädslan, mot vanan, mot idiotin, mot ondskan, mot släpphäntheten och skuldkänslorna. Men mitt i allt det där verkligt vanliga känns livet ganska bra. Kampen är ju givande och levande.

Tills det ringer från Hemligt Nummer när M är ute och kör. Jag hör hur det ringer på håll när jag är ute med barnen, hör att det ringer en gång till direkt efteråt. När vi kommer in och det står Hemligt Nummer på displayen ramlar jag tillbaka till det där lägre varandet igen. Till läget där sjukhus har ärenden till oss, där sjukhus är centrala och där jag måste svara om sjukhuset ringer. Hemligt Nummer är Dåligt Nummer, är ont i magen.

Jag tryckte på direkt-till-M-knappen på telefonen, bad en bön till närmast hörande att M skulle svarasvarasvara. Att han inte låg i en ambulans eller vid en vägkant eller på någon annan av de hemska platser som dånade förbi i huvudet på mig. Att ICE på telefonen bara var något coolt och kallt, inte något livsviktigt.

Och han svarade. Han var inte död och alls inte skadad, han var alldeles levande och varm och gift med mig. Han var upptagen med något och undrade varför jag ringde, allt var ju bra? Livet kunde fortsätta och jag andas ut en stund igen och varandet var nästan vanligt.

Jag vet fortfarande inte vem som ringde hemligt, kanske var det inte akut? Akut är det i alla fall att vara nära varandra, var det nu genast.