Det är roligt att ha glada grisar i hagen, det säger sig självt. Och vissa dagar räcker det för mig. Men många andra dagar blir jag så nedslagen av allt elände och all idioti ute i verkligheten, då tröstar mig inga grisar i världen.

Här hemma försöker vi göra det mesta rätt, men inte ens vi hinner fatta alla rätta beslut. Vi handlar som vi tror man ska, både i mataffären och på andra plan. Vi försöker att vara resurssmarta, vi köper begagnat, och vi flyger inte till Thailand. Men till vilken nytta?

Det finns så många som inte alls bryr sig om att ta ansvar, visa hänsyn eller ens förstå vidden och vikten av sina egna handlingar. Och varför ska vi då själva fortsätta handla rätt? Varför ska inte vi också balla ur och göra precis som vi känner?

Jag tror inte att det skulle göra mig eller oss gladare, inte mer än på väldigt kort sikt. Lufttorkad skinka från ett land som missbrukar antibiotika i sin djuruppfödning (och till folk, givetvis) så till den grad att mina barn antagligen inte kommer kunna få medicin mot vanliga infektioner – det är ju inte gott. Inte ens om man blundar riktigt hårt.

Men om ni undrar varför bloggen är så tyst ibland så är det ofta därför. För att jag inte känner att det spelar någon roll vad jag säger eller gör, och att mina bilder inte kan förändra någonting. Inte på riktigt. Den vetskapen gör mig just nu bara matt, och jag förblir tyst istället för att brinna och försöka entusiasmera.

Tänk om politiker och beslutsfattare faktiskt insåg vidden av sitt ansvar och verkligen GJORDE något? Tänk om de som har storbloggar kunde försöka göra lite skillnad? Inte bara visa snygga bilder på mat (med oklart ursprung, som om mat är något en kock uppfinner), ”outfits” (som om kläder inte är något som odlas och produceras, med konsekvenser) eller heminredning (som om vi kan konsumera för att saker är enbart snygga hur länge som helst), utan faktiskt försöka ta ansvar och göra reklam för att ta välgrundade beslut. Tänk om restauranger och stormarknader vägrade sälja mat som inte är schysst producerad! Låter det tråkigt? Nej, bara omodernt. Det kommer bli modernt alldeles för sent. Och därför är jag tystare än vanligt. De som faktiskt hade behövt läsa det här gör det ju inte ändå.