Nej, för den är inte grekisk eller gjord på get- eller fårmjölk ett endaste dugg. Men den var tänkt att bli fetaostliknande. Och den blev den väl, sånär som på konsistensen. ”Liknande” är ju ett ganska vitt begrepp, och i detta fall betyder det att osten är vit och ganska salt. Eller väldigt salt, för den ligger i saltlake. Men inte så fast som feta, och den är allt lite mer fluffig i kanten än en fetaostkub.

Jag förstod först efteråt vikten av att hålla osten i press orrrrrrrdentligt i den senare delen av tillverkningen, jag fick helt enkelt inte riktigt till den processen. Därför fick jag inte riktigt ur all vassle, och osten blev stabil men krämig istället för fast och smågnisslig. Synd? Nej, såklart jättegott, men det blev något av en utmaning att salta ur den då. Alltså, den låg i saltlake ett par dagar, sen ska den helst vattnas ur lite innan den äts, för saltlaken är mest för förvaring. Meeen, om man lägger en krämig ost i sötvatten, då blir den ännu krämigare (typ, eh… flyter iväg). Och bara lite lite mindre salt.

Till nästa gång blir det alltså ost-i-press-med-större-tyngd. Lyckligtvis passar osten väldigt bra på pizza ändå, och den var delikat till vattenmelon och i laxbiffar. Inte så synd om oss idag heller, alltså. Puh.