Görel sköter sig riktigt bra, och vi sköter väl oss och henne som vi bör. Hon dricker oftast precis som hon ska ur napphinken, och hon äter hö riktigt duktigt. Pellets tycker hon är sådär, men det gör ingenting. De var mest till för att underlätta om hon inte kunde dricka mjölk med full fart, och det gör hon nu.

Det tog ett tag innan vi fick till en napp till hinken som var så pass trög för att mjölken skulle hamna i löpmagen och inte i våmmen, och ändå så lättdrucken att hon inte gav upp efter halva måltiden. Hon är lite egen, Görel.

Idag var vi ute och gick med henne, i en lite för stor grimma. Hon gick ovanligt vettigt i band (för att vara kalv). Det var dags att träffa den blivande storfamiljen, vår flock, och för att få komma ut och (rent bokstavligt) smaka lite på utelivet.

Mötet med korna och fåren gick bra, de var som vanligt vänliga och nyfikna. Karin, supermorsan nummer ett, lät nästan äkta moderlig när hon pratade med Görel, kanske kan de finna varandra mjölkmässigt också? Niklas är verkligen (!) stor nog att vänjas av, och Karin accepterade ju honom som adoptivson en gång i tiden.

Det finns fler bilder från vår stund i hagen, de kommer snart. Ni ska få se en stilstudie i kalvgrimaser, och Nath-ann får vara vår musa. Som ni förstår…