Det tog bara tusen år och en miljard arbetstimmar (man måste inte hugga eken i skogen, barka av den och spetta ner den till jordens medelpunkt, men man kan om man vill) tills hönshägnet kom upp och igång. Så Himla Skönt att det är klart. För alla!
Det är en fröjd för alla inblandade att se påfåglar, hönor och guldfasaner sprätta och ha sig. Och att se de yra hönor som kläcktes förra året och som aldrig varit ute i grästider. Och att se påfåglarna vända blicken upp mot skyn när de hör flygplan, för det är så mycket mer att ha koll på här ute. Och att kolla in kalufsen på punk-guldfasanen när han älgar omkring i svartvinbärssnåren. En fröjd!
Vi ber redan nu grannarna om ursäkt för de tutanden och tötanden som påfåglarna kan utstöta. Tutljuden kan komma närhelst de finner något väcka anstöt. Alla nya ljud kan väcka deras tutlighet, speciellt under spelsäsongen. Och då menar jag inte fotboll eller hockey – vi snackar påfågeldanssäsong. Passion! Hetta! Lustspel! Vänta ni bara.
Fantastiskt roligt att ni till slut fick till det här jättehägnet!
För er som undrar över beskrivningen – jag kan bara intyga att det är så det har gått till: ekar har fällts, transporterats fram ur skogen, gjorts om till stolpar, spetsats, djupa hål har grävts i leran (för hand såklart) och så har stolparna rests. Sedan har taknätsbärare konstruerats och spikats fast och nät rullats ut, mycket nät.
Nu kan äntligen hönsen bli frigående även ute, lagom till utesäsongen dessutom. Må bara hök, örn, iller, utter, mink, järv, björn, varg och lo hålla sig borta.
En undring: är dörren till hägnet byggd ännu? Bör väl vara en dubbeldörr, så att de små kan komma åt att mata. Ja, ni förstår.