Görel har varit nära pärleporten, men hon vände tillbaka till oss. Tack och lov för det! Hu, jag tvivlade stort på att hon skulle orka tillbaka, men nu står hon upp och dricker mjölk med stor aptit. Ur nappflaska! En ny Görel, och en ny chans till ett långt och lyckligt liv.

Jag förstod inte genast vad det var för fel på Görel när hon kom till oss, men det blev tydligare och tydligare att något grundläggande var på tok. Hon gick ner i vikt och blev svagare trots att hon fick bra med sötmjölk. Hon kissade en hel del men bajsade för sällan, och sugreflexen var närmast obefintlig. Buken plaskig och pälsen trist.

Det där med sugreflexen var så knepigt. Hon hade ju diat sin mor hela första veckan, jag hade med egna ögon sett det. Men flaska vägrade hon. Det var därför hon fick sondmatas, vilket ledde till nya problem. En dag drack hon lite själv ur nappflaskan, men den glädjen var kortvarig – vid nästa mål vägrade hon igen.

Görel hade blivit en våmdrickare. När en kalv suger som den ska sluts en ränna i magen som gör att mjölken går ner till löpmagen, där löpe gör den till ostmassa. Om något går på tok vid drickandet (eller om kalven sondmatas en längre tid) så att rännan inte sluts, då kan mjölken hamna i våmmen. Om det blir för mycket mjölk däri jäser den och blir till en stinkgröt. Kalven blir illamående och blodet surt. Hon får näringsbrist eftersom kroppen inte kan ta hand om mjölken, och våmmen tar skada av den sura miljön som mjölkgeggan skapar. Clostridiebakterier kan växa till och döden kan vara ett faktum.

Vår lilla våmdrickare var relativt pigg ändå, men det var i grevens tid som jag kom på vad som fattades henne. Plötsligt blev hon akut dålig. Hon fick dropp och vi sköljde våmmen för att få ut det mesta av geggan. Hon blev akut trumsjuk och fick tömmas på gas. Hjälp, hur mycket kan man krisa på en dag?!

Ingen mer sondmatning för henne, våmmen behövde vila och läka. Men sen då, hur får man en lite kalv att överleva utan mjölk?! Och skulle hon ens repa sig från krisen?

Så fort jag vaknade dagen efter pep jag ut och tittade till Görel. Hon låg kvar på samma plats i sin halmbädd, under filten. Matt och svag. Men hon levde! Jag hade inte mer dropp som passade att ge henne, och det var ju helg dessutom – vad göra?! Jag fick tag i jouröppna Djursjukhuset Hund och Katt i Kumla, och dit skyndade heroiska svärmor. Hon fick köpa dropp och sen ilade hon hit med det. Görel låg platt på sidan, men efter bara någon timme med intensiv vätsketerapi var hon mycket piggare. Vilken liten kämpe!

Ett dygn efter ha legat platt och matt stod sen Görel upp och drack mjölk ur nappflaskan, med stora tag. En ny kalv, men fortfarande vår fina lilla Görel. Nu får hon små små mjölkmål, och därtill extra vätska med jämna mellanrum. Hon får små höbollar instoppade i munnen för att komma igång med alternativ mat snart. Kanske kan hon fungera på mjölk igen nu när hon accepterar nappflaskan, kanske inte. Vi kommer prova oss fram, försiktigt. Håll en tumme att hon fortsätter på den rätta vägen!