Jag har inte skrivit på så länge, men det har sina skäl. Jag förstår om ni funderat er blågrå över vad vi sysslat med under tiden, och det här är ett av skälen: Natann föddes.

Natann är dotter till Annika, som i sin tur är dotter till vår första ko Pärla. Vi har alltså en mormor i hagen! Annika är inte mycket hanterad som ung, hon växte upp på den gård som Pärla bodde på när vi själva var gårdslösa. Hon fattar alltså inte riktigt hur bra kompisar vi skulle kunna vara, vilket Pärla ju gör.

Därför var det väldigt skönt att kalvningen gick bra, vi behövde inte rycka in. Annika kalvade själv ute i hagen en morgon, och vi höll ögonen på henne och kalven på håll sedan. Jag var orolig och tyckte inte att den lille kom på benen fort nog. Det här var innan snön kom, det var milt och ingen risk för köldskador å annat träligt, inte så länge Annika skötte sitt jobb. Men gjorde hon det?

Vi såg att hon slickade det lilla knytet, men sen gick hon en bit bort och betade. Typiskt henne att bara tänka på mat! Knytets mat då?! Det hade hon ingen plan för, hade inte köpt ersättning eller någe, inte frågat mor sin hur man gör med småttingar. Pust. Hon var i alla fall säker på en sak: kalven skulle heta Natan, eftersom hon föddes på Natanaeldagen. Vi sa okej och jajamensan, men stavar det Natann. Ho är ju en ho, liksom. Typiskt Annika.

M hämtade in Natann till ladan (i en skottkärra, som hon försökte springa ur), så nu låg hon i alla fall torrt och gott. Men sen då? Hon hade en sammandragen sena i ena frambenet och var rätt krokhasig = gick knackigare än en vanlig nyföding. Annika stod inte still för fem öre, så kalvis hann ju aldrig fram till juvret för att få den nödvändiga råmjölken.

Det var en sån där dag som som blir dåliga filmmanus. Helt osannolikt mycket krånglade och jag ska berätta mer om det en annan gång. Låt oss sammanfatta det med att den vi hoppats kunde ha råmjölk hemma var och långshoppade inför jul. Och sen fick vi bogsera hem bilen. Suck? Ja, men på vägen hem passerade vi en räddare i nöden: bonden med en nykalvad ko som kunde ge donera råmjölk till oss. Under och dunder, glädjeskrik och utandningar!

Efter att förgäves ha letat i lådorna (sa jag att vi bor i ett renoveringskaos?) efter vår kalvnappflaska, fick M ta den fungerande bilen till ännu en granne och låna en napphink. Medelst denna fick vi i Natann en hel del råmjölk, och hennes lilla mage var inte längre så tom. Men skulle det fortsätta så, med matning? Vad skull Annika göra istället? Fika?!

Mor och dotter fick gå ihop i ladan, och vi stödmatade Natann lite så att hon inte skulle tappa sugen. Hon fick jaga efter morsans juver så mycket hennes små ben pallade, och hon gjorde det så modigt. Vi stretchade hennes framfot under dagen, och den rätade sig lite i taget. Haserna skärpte sig också när hon väl rätat upp sig. Men morsan höll mjölkbaren stängd.

Tills kvällen därpå, när vi kom för att ge Natann hennes kvällsmål. Då stod Annika som ett ljus, och det smackade ivrigt vid hennes juver. Underbara ljud! Jubelklang och trumpeter, än en gång!

Och så har det löpt på. Natann äter och sover, Annika äter och äter. Och matar. Nu funkar det, och vi är innerligt tacksamma. Ljudet av en kalv som diar kan få axlar att sjunka på ett helt avgörande sätt.