Ni undrar säkert om allt är så himla naturligt och enkelt hos oss. Fast ni vet att det inte är det. Många gånger är det jordnära; gödsel, födsel och slakt, jord på trynen och skit under naglarna. Väldigt sällan är det glamouröst på det där glittrande viset, men desto fler gånger väldigt tillfredsställande.

Det är väl därför vi står pall. För nog har vi fått vår beskärda del av olyckan, av sorgen och svårigheterna. Vi har dåliga dagar och veckor och perioder, precis som alla andra. Vi svär åt djuren/vädret/motgångarna när de trampar oss på tårna/går oss emot/drabbar oss, och vi är inte sällan trötta och slitna i kropp och sinne.

Men kampen är livet – när det är som bäst är det möda och besvär. Också. Mitt i det vardagliga träsket bor det där som vi älskar. Koflocken som betar på kullen, staren som fått ungar, hav av blommande krasse, barnen under äppelträden, vårsolen på det faluröda, grisar som leker tafatt i hagen, ett glas kall handmjölkad mjölk, brasan i kaminen. Ovärderliga saker som ger kraft och mod att fortsätta. Vår väg.

Det är lätt att bli modstulen, arg, deprimerad och skitless i dessa dagar. Folk dödar varann, slentrianäter antibiotikauppfött tillväxthormonkött, importerar rabieshundar och dvärgbandmaskar, slösar med jordens resurser och lär inte sina barn hur man beter sig mot varandra. Ibland suger allt det där musten ur mig, jag orkar inte vara glad åt det lilla.

Det är lätt att glömma att det börjar hos oss, i oss, med oss. Att vi måste ta ansvar för både det allvarliga och det ljuvliga. Välja någorlunda rätt i mataffären och i livet, och ta oss tid att höja blicken mot stjärnhimlen ibland. Stanna upp och lukta på de där berömda rosorna. Ni vet. Kan vi påminna varann om det? Att vara lagom vuxna, liksom.