Mitt blodtryck går ner av te. Inte sådär akut svimaktigt, men rogivande och definitivt hälsosamt. Inte bara för att det är rött/svart/grönt/örtigt/vitt, utan för att tedrickandet i sig är en bra stund.

För något år sen började jag dricka te med mjölk, tidigare var det något jag bara blivit påtvingad i Skottland. Där var inte frågan om man skulle ha mjölk i teet, utan om man ville dessutom ha socker i. Te innehöll mjölk, punkt. På senare tid har jag lärt mig att uppskatta fylligheten i te med mjölk, det är liksom mjukt och mättande. Det passar inte att göra av alla sorters teer, men många.

Om man vill hinna dricka sitt te i takt med kaffedrickarna får det hällas kylande mjölk i, eftersom teprocessen tar längre tid än kafferiet. Först koka upp vattnet (för det kommer aldrig kaffekokande personer ihåg att göra i tid), sen låta teet dra, och sen svalna till drickbarhet. Då har kafferepet redan hunnit upplösas, och tedrickaren sitter där med sin fulla kopp. Ohållbart, inte sant? I med mjölk istället, och på köpet blir teet en halv måltid.

Det är väl just tidsåtgången som är en del av tjusningen med teet, egentligen borde jag inte jiddra med den. Att någon häller upp en kopp te betyder ju att personen ska sitta ner en stund, det är stillsamt och behagligt. När någon sedan värmer vatten för en påtår, då lägger sig lugnet än mjukare kring oss. Te tar tid, te ger tid.

Men när te ska vara mat, till exempel vid en familjefrukost, då är det bra med mjölk. Sluter jag mig till. Som en espresso, fast helt tvärtom?